elsie zimblys

Jag vill gråta, men inga tårar kommer. Jag vill må bra, men alltid är det något i vägen. Jag försöker intala mig själv att allt kommer bli bra, men jag har väntat för länge för att allt ska bli bra.. Det kommer aldrig bli bra. Men jag vet att allt aldrig kommer lösa sig, men jag förstår inte vad jag har gjort för att förtjäna det här. -är jag bara en förvirrad tonåring? Jag är omringad av vänner och folk som typ älskar mig, ändå känner jag mig så sjukt ensam. Så fort jag är glad.. Så klankar någon ner på mig.. Varför skriver jag ens detta? Ja vet att jag har folk som läser min blogg jag inte vill ska veta.. jag låtsas att allt kommer bli bra, att jag inte bryr mig, att allt är lugnt. Men de är ju tydligen inte de? Jag vet också att jag inte får ut något av att skriva detta, men jag vill inte prata ut med någon, vad ska jag säga? Vad de är med mig? Varför jag mår som jag mår? Varför jag skriver sånt här? Jag vet ju inte själv, ingen annan kan lista ut det åt mig heller. Det handlar inte om någon, det handlar inte om att min familj behandlar mig som skit. Eller kanske att mina föräldrar inte låter mig göra ett skit, men jag bryr mig inte när dom säger att dom hatar mig, att jag är sämst och att jag alltid förstör allting. Att dom alltid är sura på mig, att dom stänger ute mig från familjen. Det är skönt på ett sätt, jag är trött på att vara med dom. Men jag är trött på att inte få som jag vill också. Varför kan dom inte bara låta mig vara? Jag kan dö precis när som helst, världen kan gå under, jag kan bli mördad, påkörd eller bli träffad av en blixt. Dör jag lyckligt då? Verkligen inte. Är inte livets motto att man ska leva litet fullt ut? Hur fan ska man göra de när jag lever i ett fängelse, ett helvete? Rymma hemifrån skulle göra allt 100 ggr sämre. Men jag har inget att leva för, de enda jag gör är att trycka mer mig själv. FUCK LIFEEE