elsie zimblys

Allt som rullar är mitt huvud är egentligen om mig, onormalt? Tror jag inte.. Men det är bara negativa saker. Haha börjar lipa redan nu..

Men ungefär 97% av mina tankar är om mitt självförtoende, om hur ful jag känner mig och är, om hur tjock jag känner mig, hur stora lår jag har, hur ful näsa jag har, att jag borde röra på mig mer, att jag iallafall borde göra situps innan jag lägger mig, att jag borde va ute och springa, gå till gymmet minst en gång i veckan, göra något åt min kropp.. Åt mig själv. Det går inte att ändra på mina tankar, de går verkligen inte. Ingen kan nog ändra vad jag tänker. Jag förstår inte hur andra som träffat mig kan säga att jag är fin. Jag kan hålla med om att jag kan bli bra på vissa bilder men verkligen inte om att jag ser bra ut i verkligheten. Jag förstår inte om det är normalt eller inte att tycka såhär, de är de väll? Dom flesta tänker väll såhär?
Men jag försöker nästan dygnet runt få mig själv att tro att jag är mänsklig och alla känner så, att jag bara set mig själv från fel vinkel, att jag bara ser de fula på mig själv.
Men jag skämms över att le, jag hatar att synas i profil, jag hatar att stå ansikte mot ansikte till någon. Jag kollar på folk omkring mig, folk i bloggar, folk på filmer, folk på facebook och jämför ALLTID mig själv, verkligen alltid. Men de leder egentligen ingen vart, jag märker alltid att dom har NÅGOT bättre. 
Kolla tillexempel nyss på en film, och tänkte typ "varför har jag aldrig prövat att ha håret så? eller sånna kläder? jag kanske känner mig finare då?" men sen kom jag på att jag har varken kroppen eller ah utseendet till de.
Asså de känns sjukt töntigt att sitta och skriva detta, men jag kan inte få ut de på något annat sätt, ingen tror mig och alla nekar bara, det är en bra sak tror jag? Men jag intalar mig att de är för dom inte orkar lyssna. Ibland, speciellt nu på sista tiden när de vart som värst med mitt själförtroende, har jag fått mig själv att tro att mina vänner är med mig för att känna sig snygga, för om man är med nån ful så känner man sig ju snygg? Och att dom ljuger för mig.

Jag går nästan alltid med smått indragen mage, ren reflex asså, sitter med de nu också, jag vill inte erkänna för mig själv hur jag verkligen egentligen är. Jag försöker ignorera de när jag kollar mig i spegeln, försöker se de positiva och försöka att ta på mig och sminka mig så jag iallafall kan känna mig bekväm.
Men föräldrar påminner mig nästan helatiden om att jag är tjock. Okej dedär kanske lät hemskt och dom säger de inte ordagrant men när jag går och ska göra Oboy eller ta någon kaka brukar min pappa iallafall alltid kommentera något som "Sluta ät sötsaker, det är inte nyttigt och man blir tjock". OKEJ om de hade handlat om hälsan, så jag inte får någon sjukdom. Men han är fetare än mig? Varför tar han inte hand om sina egna matvanor istället? Som om han är min matvarnare? Jag har försökt svälta mig själv, men då kommer mamma och skäller på mig att jag måste äta, jag kan inte äta nyttigt eftersom vi inte alltid har gott&nyttigt hemma, jag kan inte avstå sötsaker, jag är ju beroende av de? De går inte att bara sluta.
Jag är inte smal, jag kanske inte är tjock, men jag är mullig, jag har faktiskt googlat mullig så ingen behöver försöka neka de.
Jag kan vara smal om jag drar in magen? Men jag har fortfarande stora lår, eller dom är för stora för mig, för stora för min överkropp, jag hatar dom.
Jag hatar nästan allt med mig själv förutom typ mina naglar, ögon och typ axlar?

De värsta är att jag bara är omringad av fina människor helatiden, och även om någon har större mage eller mindre bröst än mig, så har dom massa annat jag inte har som ersätter de, typ fint ansikte, fint hår, fina ben, fin rumpa, fin näsa osvosv.. Och ingen förstår de typ men jag har inget av de.. Jag förstår inte hur jag kan bli bra på bild? Visst finns de dagar och vinklar jag inte alls blir fin på, men hur jag annars kan bli bra på bild förstår jag inte. Jag fattar inte typ killar som träffat mig, som vill träffa mig igen? Eller säger att jag ser bra ut? Varför ljuger dom för mig? Jag vet att dom ljuger.. Men varför? Vad får dom ut av de?
Jag försöker verkligen ta emot kommentarer, och blir jätteglad när någon säger att jag är fin eller gillar min bild på fb eller något, men sånt håller ju inte.

Ska jag vara ärlig så tycker jag mina bröder (ja.. båda) är mycke sötare än jag. Varför fick jag den fula näsan, den fula kroppen, de lilla huvudet med den stora kroppen, dom fula tänderna, så långa ben ooooooooosv.. 
Jag tycker inte någon i min familj är ful? Varför måste jag va den fula i familjeeeeen? Känner mig hemsk när vi åker utomlands, när vi får gäster, när vi tar familjefoto, när vi besöker släkten osv.
Jag vill inte ha anorexia, jag hatar att spy och man kan inte sätta gränser osvosv, man ser ju sig själv fortfarande tjock när man är skelett så nej tack. Jaja dubbelmorral att ja skrev att jag ville ha de nyss men de är för jag vill bli smal. Jag vill kunna ha lika lätt som alla har på film eller berättar, eller som på "Du är vad du äter"/"Biggest looser", där ser dom resultat direkt och dom har inget annat val typ. Jag själv kan inte göra något, jag kan inte gå till gymmet själv, och jag är för lat för att springa. Eller inte lat, jag tycker de skulle vart pinsamt. Pinsamt att gå ut och springa, tänk om man träffar någon man känner? Tänk om någon ser hur jobbigt jag tycker att de är? Min kondition är på 0 verkligen, eller på rullbandet kan ja springa ganska länge, men ute funkar inte.. Jag försöker få mig själv att tänka "är de fint väder imån så går jag ut och springer förfan" men sen ligger jag på mitt rum eller något istället och leker livsnjutare typ.. 
Asså de hemska är att jag inte kan göra något åt de förutom att acceptera mig själv, men de går inte. 
Även om jag joggar/börjar träna kommer jag inte kunna få benen jag vill ha eftersom jag typ måste svälta i 3 år för att få de, men även ooom, resten då? Resten kan jag inte göra något åt. Jag KAN väll operera mig, men hallå eller? Jag är 15 år och får inte ens mitt fucking barnbidrag för mina föräldrar är mentalt efterblivna och förstår sig inte på mig på något sätt, bara leker vara bra föräldrar.
I övrigt är de 3 "huvudpersoner" jag umgås med, om ens de, mina vardagar brukar va att jag kommer hem.. och sen sitter vid facebook & tittar bloggar, sen går ja o lägger mig typ, hatar skolan och längtar efter helg. På helgen träffar jag la kompisar + folk, kommer på något att göra som typ är kul men egentligen inget att se fram emot, fast jag är ju tacksam att jag iaf har vänner att göra NÅGOT med, men ändå.. 
Jag vet inte vad jag behöver, vad jag borde göra, hur jag borde tänka, vad jag borde tänka på eller något. Jag saknar kärlek, asså att vara kär, jag är kräsen när det kommer till sånt, men det sägs ju att man måste älska sig själv för att kunna bli älskad? Betyder de att jag aldrig kommer bli älskad då?

Eller behöver jag verkligen ändra på mig för att kunna bli älskad? Ändra på mitt inre, börja träna eller börja svälta mig själv? Börja gå till kuratorn?
AAsså allt detta och mer sånt här går runt i mitt huvud, jag har fan en klump i halsen av ångest, jag känner ångest i magen också.. Jag orkar inte tänka såhär mer, jag vill inte tänka så, jag vill få en kropp och ett utseende jag kan vara stolt över, iallafall ett ansikte? Men de är ju just det jag inte kan få.. Varför jag?

Jag orkar inte mer för i helvete, jag oorkar inte.. 

Texten blev längre än jag trodde den skulle bli men det är mer.. Läser ens någon denna haha? Skitsamma jag ville skriva av mig iallafall..

Här va jag glad rakt igenom, allt va bra, jag va glad, jag va snygg. Jag hade mycke smink men kände mig alltid snygg, iallafall vad jag kommer ihåg. Sommaren 2009 va bästa sommarn i mitt liv (hittils då.. tror inte årets blir bättre menmen). Fjortistiden asså, så sjukt värd, så jävla underbar. Jag hade inga bekymmer? Kanske någon kille, men jag såg ju nya? Träffa nya ragg på liseberg, stan och torget varje dag! Hahaha, ååh..